Caycedag 10

9 mars 2013

Vårens Caycedag anordnades lördagen den 9 mars på Bålsta gästgivaregård dit drygt trettio deltagare sökt sig. Gun Olofsson inledde dagen med att hälsa alla välkomna och ge en kort information om Edgar Cayce och hans verksamhet. Karin Bernström guidade sedan en mycket vacker meditation innan det var dags för dagens första föreläsning.

Döden, ett närmast tabubelagt ämne

Karin började med att hänvisa till Readingseriens häfte Guds andra dörr. Där finns mycket intressant information om döden och om livets kontinuitet. Karin menar att det är viktigt att leva i nuet, men att inte enbart leva med jaget och dess materialism och statustänkande, utan även ständigt leva med det inre jaget. Där är meditation av stor vikt.

Många av oss känner rädsla inför döden. Det är vanligt att vi helt stänger ute tanken på döden. Här citerade Karin både Edgar Cayce och Albert Einstein. Rädslan för döden är större i de fall vi inte har lärt känna oss själva. Det gäller att i slutögonblicket kunna stå öga mot öga med oss själva. Vid övergången kan tidigare bortgångna, änglar, ärkeänglar och ljusmänniskor hjälpa oss över.

I vår tid försöker vi ofta ta de snabba vägarna. I vårt kunniga, moderna samhälle har vi mycket liten kunskap om döden. Det är viktigt att förklara för barnen, inte så att det skrämmer, utan så att det blir naturligt att beakta döden. Döden borde ju vara naturlig för oss. Här gav Karin exempel på hur barnen själva kan lära oss mycket. En svårt sjuk, döende pojke sa på slutet till sin mamma ”Mamma låt mig få dö – det är inte farligt.” Vi ska inte stänga ute barnen från dödens realitet. Barnen kan till exempel få spela sin musik för en döende anhörig. Det kan bli så fint och välgörande. Karin berättade bl. a om sin fars död. Det är bra om vi kan uppträda normalt och med humorns hjälp stödja den som är döende. Vi får en helt annan kontakt med den döende på det viset.

Det är bra om vi inte lämnar efter oss en massa ouppklarat. Att innan döden ta tag i det som är ouppklarat är bra. Vi kan t.ex. skriva ett brev och försegla det. Vi kan berätta hur vi vill ha det inför döden och med ritualerna efteråt. Att i god tid göra sådant underlättar för oss alla.

I slutskedet är det viktigt att den döende får bra med vätska och vid behov smärtstillande. Karin förordar inte morfin. Det är också viktigt att inse att man inte nödvändigtvis måste tillbringa sin sista tid på sjukhus, utan i många fall är det fullt möjligt att få dö i sin hemmiljö. Vi behöver inte heller ”förlänga” livet i slutskedet om vi inte själva vill.

En viss tid efter bortgången kan de döda behöva få vara ifred, men efter en tid kan vi få kontakt. Vi kan t.ex. ta fram ett foto av den döde och gå in i kommunikation. Om den avlidne inte rett ut viktiga saker under livet så är det möjligt att även efter bortgången få kontakt.

För de som haft utomkroppsliga upplevelser minskar dödsångesten nästan helt och viljan att hjälpa andra fördjupas. Efter en ”nära-döden-upplevelse” förändras man i grunden.